Fan vad förbannad jag blir!! Pappor är lika mycket kapabla till att ta hand och uppfostra sina barn som mammor är. Men varför tappar alla hakan när man pratar om det?
Jag och Kevins pappa pratade bara lite löst om att Kevin kanske skulle ta och flytta till honom ett tag just för att det är så jobbigt hemma för Kevin och med Adam.
Adam är på Kevin konstant varje dag och han tycker verkligen inte om det, det är jobbigt för han. Jag och Adam bråkar varje dag och jag anser att det inte är bra för Kevin att vistas i det. Adam kräver mycket tid om jag måste ju lägga all energi på honom och Kevin kräver ju ännu mer än Adam men jag kan inte ge den tiden. Det går bara inte. Hade jag kunnat klona mig så hade problemet vara löst. Vi har inte bestämt nått för jag vet inte om jag vill det och tror inte jag skulle klara mig utan min bebis hemma.
Men då helt plötsligt finns de dom i min familj som blir förbannade på mig istället och undrar hur jag tänker. Hans pappa kan ju inte ta hand om honom. Varför inte? Dom som mamma hade ju aldrig kunnat göra nått sånt. Varför inte? Visst det är säkert jätte tufft men pappan är fortfarande lika mycket kapabel till det som jag! Det är ju för fan hans pappa!!
Adam och jag behöver hjälp och det hade underlättat så jävla mycket om jag bara hade oss två att tänka på nu så jag kan få ordning på allt snart. Men vi har för helvete inte bestämt nått!!!

1. Adam är på och bråkar med Kevin varje dag. Fäller honom, lurar han till att göra dumma saker, slår honom,  sparkar han, låser in honom på rummet, kastat mat på honom mm mm..
2. Kevin får lyssna på bråk och skrik varje dag. Är det hälsosamt att leva i det?
3. Jag hinner inte ge han den tiden han behöver för jag måste hålla koll på Adam hela tiden, och Kevin blir ledsen när jag inte kan/hinner vara med han hela tiden.
4. Om ca två veckor ska jag träffa en kurator på habiliteringen och jag tänkte diskutera medicin då. Så ja jag anser att det under en tid hade varit bättre för Kevin att bo hos sin pappa tills förhoppningsvis Adam fått medicin och då kommer allt vara lugnare och helt annorlunda hemma. Men fortfarande så är inget bestämt! Eftersom jag själv inte mår så bra så blir ju allt oxå mycket jobbigare och intensivare. Är det så konstigt? Det är inte så att jag inte klarar av det men jag hade fått mer energi och mer tid till att fixa saker och ting.

Sätt in dig själv i min situation istället för att döma mig. Jag är inte självisk, jag tänker på mina barn och det är dom jag lever för. Jag hade aldrig ens tänkt tanken på att Kevin skulle flytta till sin pappa om jag inte ansåg att det kanske är nödvändigt.
Och visst han kanske inte är omtyckt av min familj men han är fortfarande Kevins pappa och så kommer det alltid att vara! Så länge han älskar Kevin och vill ha honom och Kevin detsamma så är jag glad.
Så ni behöver inte ens säga nånting till mig om ni inte håller med mig för jag är så jävla trött på det.

Glömde ju nämna att anledningen till att det är så jobbigt just nu och jag funderar på medicin är för att Adam blivit så mycket värre än vad han någonsin varit. Och det är fan inte lätt att hantera när man inte vet hur!! Kanske ska punkta upp det oxå så ni förstår!

• Gapar och skriker mer, vill inte hjälpa till, inte städa rummet
• Springer ifrån mig när vi är ute, på affären, var som. Och lyssnar INTE när man säger till honom. Kommer heller inte.
• Pillar på allt och då menar jag ALLT
• Klänger på folk, vilket blir väldigt jobbigt för dom han gör det på
• Bråkar med Kevin. KONSTANT och han går efter han heeela tiden så jag får ju säga till Adam jämt
• Blir förbannad när han inte får som han vill, slår då i väggen, dörren, slänger grejer osv..
• Leker med maten

Och så vidare........