I helgen blev jag påmind om hur min vardag med Adam egentligen ser ut. Torbjörn tog upp det att det behövs hjälp och att Adam skulle nog må bättre av medicin. Och jag med. Jag vill gärna dölja hur vi har det för jag vill inte verka svag och att jag ska sitta här och tycka synd om mig själv och att andra ska tro jag inte klarar av mina barn. Vilket jag gör. Jag har svårt att säga hur tufft det är. Men när någon ser allt det där och säger det till mig då mår jag skit rent ur sagt. Då hamnar jag direkt på kanten till att bryta ihop totalt, just då får jag en käftsmäll av sanningen. Men det är bra att jag inser det oxå och jag kanske ska släppa in andra för att kunna få hjälpen som behövs?! Hur svårt och ledsamt det än är.
Får tårar varje gång jag tänker på allt detta och just idag är allt extra känsligt..
Adam har blivit så mycket värre på bara någon månad och jag förstår inte varför.. Han är allt mer på Kevin, vägrar att lyssna och göra vad man säger, gapar och skriker mer osv.. Och jag är orolig för Kevin. En dag kommer det sluta illa om det fortsätter såhär.
Känns som att jag står vid en korsning utan att veta vilken jävla väg jag ska ta. Adam går i en bra skola där han får den hjälp som han behöver för att klara sina mål men allt annat är oxå så jäkla viktigt att det ska funka.
Ja nä jag vet fasen ingenting just nu är helt tömd på luft och energi. Ska bli skönt att gå till skolan imån så jag kan fokusera på annat några timmar.
//Sandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar